Bettmans fuktskadade tempel – Ras och NHL

Förra sommaren. Lugnet efter stormen som var en trade ESPN lär göra en ”30 for 30”-dokumentär om i framtiden: P.K. Subban mot Shea Weber.

Subban är i Nashville för sin första presskonferens. Jämte honom på podiet sitter Predators revisorlika general manager David Poile.

Men hur Poile presenterar sitt nyförvärv får mig att studsa.

”A charismatic personality”, säger Poile om Subban. Missförstå mig rätt, Subban ÄR en karismatisk personlighet – men vad är det som gör att de två rollerna ”showman” eller ”problembarn” tycks vara de enda som är reserverade för svarta spelare i NHL? Även om Poile och andra har vett nog att undvika ordet färgstark så är det ju precis det de säger.

Om Subban hör till kategorin showman räknas Buffalo Sabres Evander Kane till kategorin problembarn. Återigen, stämpeln är inte over the top: Evander Kane verkar inte vara någon vidare trevlig snubbe. Han har arresterats för att ha varit våldsam mot kvinnor på en bar i Buffalo och har stämts för påstådda sexuella övergrepp. 

Men vem kallar hans namne Patrick Kane i Chicago Blackhawks, som så sent som för två somrar sedan också var föremål för en utredning om sexuella övergrepp (som sedan las ner), för problembarn? P. Kane är en bättre hockeyspelare än E. Kane, visst, men jag tror också att det har att göra med något annat.

Vi ser samma sak i den svenska ishockeyn där personer med annan bakgrund lyser med sin frånvaro. Bröderna Alen och Almen Bibic stämplas som ligans fulaste spelare och har fått utstå rasistiska tillmälen.

Avsaknaden av svarta NHL-spelare (jämför med basket) och rasifierade SHL-spelare (jämför med fotboll) tangerar ett större samhällsproblem. Hockey, som är en dyr idrott till skillnad mot basket och fotboll, blir ett lackmustest som visar vilka grupper som har det sämre ställt. Men det är en annan, och betydligt större diskussion.

Vad det handlar om när Subban blir showman och Evander Kane problembarn är att hockeyn är ett vitt rum. När en person som inte är vit träder in i det rummet uppstår en osäkerhet. De vita svarar med: stereotypisering.

I boken ”Working Identity” skriver Mitu Gulati och Devon Carbado om hur att skapa sin ”jobbidentitet” på en arbetsplats blir extra krävande för en person från en minoritetsgrupp. Detta då de måste skapa sig en identitet som går emot stereotyper. Gulati och Carbado tar exemplet att en svart man på en vit arbetsplats kan känna sig tvungen att jobba över mycket för att gå emot den stereotypa uppfattningen om att svarta har dålig arbetsmoral.

Jag hoppas att det har blivit bättre i NHL. Sedan 1800-talets slut då svarta fick spela i en egen liga (Coloured Hockey League). Sedan 1900-talet då det tog 40 år innan ligan fick sin första svarta spelare 1957. Sedan 1980-talet då Val James (Buffalo Sabres och Toronto Maple Leafs), inte kunde se hockeymatcher på tio år efter karriärens slut på grund av påminnelsen om hur hemskt han behandlats som svart NHL-spelare. Sedan 1997 då Washington Capitals Craig Berube kallade Florida Panthers Peter Worrell för apa, eller sedan 2011 då någon kastade en banan på Philadelphia Flyers Wayne Simmonds under en träningsmatch. Men omfattande strukturella problem som NHL aldrig har gjort upp med kvarstår.

Ingen har ordentligt torkat upp droppen av rasism som historiskt sett fallit på varje samhällsstruktur och arbetsplats. 
Nu är Gary Bettmans tempel fuktskadat.

Källor: https://www.theatlantic.com/business/archive/2015/10/being-black-work/409990/, https://en.wikipedia.org/wiki/Black_players_in_ice_hockey, https://en.wikipedia.org/wiki/Peter_Worrell, https://en.wikipedia.org/wiki/Race_and_ethnicity_in_the_NHL

Foto: Youtube